Någonstans skymtade jag en vit t-shirt, någonstans en grå. De blev avvikare i den svarta grupp som bildades när Göteborgs synth-enklav samlades igår.
Nitzer Ebb spelade på Synthklubben på Storan och återigen kan det fastslås: Synthare är snygga. I alla fall stilmässigt. Svart härskade i lokalen: skjortor, lack, uniformsinspirerat, läder, slips, välklätt, kostym, Doc's och skyhöga highheels. Frisyrerna var välklippta, rakade, svarta, bakåtstrukna, platta, ansade och spretande. Det var konceptuellt, prydligt och en smula utmanande. Det var snyggt.
Om jag sällade mig till massan? Jupp. Svarta Doc's (14 hål), svarta strumpor, svart skinnkjol, svart skjorta med axelklaffar och uppvikta ärmar. Därtill stort halsband fyllt med berlocker, två rader armband, fjäderspänne med svarta strass-stenar och rött läppstift. Inte särskilt synth (bortsett från läppfärgen), men snyggt. Det går inte alltid att köpa stilen rakt av ;).
Förlåt KappAhl, för alla gånger jag sagt att ert sortiment är det tråkfulaste som hänt modevärlden. Förlåt mysbyxor med resårmudd längst ner, för att jag sagt att det inte finns någonting som är så osmickrande. Förlåt leopardmönster, förlåt loafers och FÖRLÅT skipants. Jag inser nu att alla de beskyllningar jag kastat över er var orättfärdiga och överilade. Jag har funnit något värre, något annat att vräka mitt djupaste, bittraste förakt över.
I produktbeskrivningen (på bubbleroom.se) kan man läsa:
”Djupt ringad modell med kort pingvinärm och stor volangrosett fram. Längre bak. Kantband kring den vida ringningen.” Pingvinärm. Volangrosett. Kantband.
The horror! Redan när jag var liten förfärades jag av smaklösheten hos gardinbilderna i Elloskatalogen. Föga anade jag att människor en dag skulle bära dessa som klädesplagg. Vart tog du vägen, oskuldsfulla, barndom?
Gnällde ju för ett tag sen över att det inte finns fina kläder i preggostorlekar. Särskilt inte heta vintagekläder. Jag kom på en lösning på problemet... eller ja, ett alternativ. Jag handlade klänningar jag kan ha "sen". När kotten är ute och jag vill vara kyoot i sommar. Tadaa! Problem solved! Eh...
Surfade in på min absoluta favvissite - pinupgirlclothing, eftersom jag hade fått ett finfint rabatterbjudande på 20%, inte så pjåkigt. Köpte den fina körsbärsmönstrade klänningen i svart och var rätt nöjd. Sen fick jag ngn sags brainfreeze. Rea... jag handlar ju ändå här nu = samfrakt... man kanske skulle...?
Och sen gjorde jag det. Slängde på drömklänningen med stort D från Deadly Dames. Det fantastiska blå tikimönstrade lilla numret som jag suktat efter i ett år. Bara sådär. Gaaaah! Lite mer än 1200 pikaderas fattigare och med ett dåligt samvete stort som Kanada. Men ojoj, vilken hawt momma jag kommer vara i sommar. Raowr!
Två dagar senare får jag mitt lönebesked, och inser att det är medräknat en vansinnigt otippad bonus som täcker mina frivolösa inköp. Yay me!
Glamour.se har vintagemånad. Idag tipsar Kitty Jutbring om bra vintageshopping. Bland annat nämner hon Stiernglans i Haga. Där har sillarna också huserat, se här.
Snart får det bli lite varmare. Jag vill ha klänning! Här är tre sötnosar från Asos. Nostalchic har bloggat om Asos kommande pluszise-kollektion. Inväntar, med många andra, resultatet.
Livet tog sig en oväntad, men välkommen, detour i somras och nu sitter jag här i sjunde månaden med en växande kula. Beräknad kotteankomst i april alltså. Det är väl i sig inte ett problem, men varje morgon när jag håglöst stirrar in i garderoben ylar jag i sedvanlig ordning: jag har inget att ta pååååååå mig! I det här fallet är det faktiskt sant. Om man som jag har en fetish för retrokläder – nu menar jag femtiotal med höga och smala midjor, omlottkoftor, pencilskirts, vippklänningar med halterneck osv – så har man ett problem. Mina heta pencilskirts sorterade jag undan redan i september, sailorbyxorna med hög midja åkte strax därefter. En klänning funkade så sent som i november pga att jag sytt den efter att annorlunda mönster än de andra, men resten är redan förpassade till ”plocka upp till sommaren när jag kommit i form”-kassen på vinden.
dmz skrattade ut mig i höstas med kommentaren att jag snart skulle köpa byxor med magmudd – sjukt fula! Jag svor att det aldrig skulle hända. I oktober någon gång gav jag upp. Att klämma ner sig i de vanliga jeansen (som är mitt vardagsplagg till jobbet) med hårsnodd i midjan var så fruktansvärt obekvämt och framför allt deformerade det magen så hårt att jag var rädd att kotten skulle anlända med ett timglasformat huvud. Jag gav upp och begav mig ut på Jakten. Med stort J.
Problem 1: byxor. Att punga ut med 1 000:- för ett plagg jag kan använda i fem månader suger, så H&M var mitt första stopp, enda kedjan som har mammakläder om man inte vill in i dyra modebutiker och köpa de där 1 000-kr-jeansen. Jomentjenare. Vill jag ha manchesterbyxor eller jeans i ljusblått med vita slitningar på så var det ju stället att gå till. Blergh. Just det ja – man måste ju ha två par jeans, ful och fulare: här är jag! Dubbelt så fult och dubbelt så mkt pengar i sjön, huzzah! Jeans i femtiotalsmodell med hög midja i otvättad look existerar inte. Så jag fick bita ihop och inse att det skulle bli ett par svenssonjeans i mellanblått. Mitt retrohjärta gråter. Till fulmuddens försvar måste jag dock inflika att de är bekväma, och det är en otrolig lättnad att inte ha ngt som klämmer över magen.
Problem 2: överdelar. Alltså, vad är det som driver modedesigners att tro att man har en ohemul önskan att klä sig i storrutiga skjortor när man blir på tjocken? Jag är gravid, inte blind eller utan klädsmak. FFS. Eller varför inte i giganto-t-shirtar i bollmodell (dvs ingen figuranpassning utan med en mudd längst ner som hamnar någonstans under rumpan/på låren). Gärna med ”bebis här” tryck. Jo, för jag är ju inte tillräckligt rund som det är? Att maskera den midja jag har kvar – japp, mellan tuttar och magen finns den kvar – med ett tält som snöps ihop över låren? Uhm, tack men nej tack. Jag säger som PETA: I´d rather be naked. Då ser man ju iaf att jag HAR en fin figur. Min mage är rund och väldigt tjusig, jag råkar vara ytterst nöjd med den. Kvar återstår tunikor, stickade tröjor, och saker som har en tillräckligt lång mudd så att det inte glipar över naveln och gudförbjude visar fulmudden. Men alla, och jag menar alla, plagg har en vansinnigt ful mönstring. Vad hände med stil och klass? Utbudet är minimalt och det mesta ser ut som fan. Kul. Not.
Problem 3: Tuttar. De är inte kvar i sina vanliga trevliga b-kupor utan har svällt ut till ett par c, snart d-bollar, till sambons ohejdade förtjusning. Väldigt fina – men säg: vilken BH kan jag ha den här veckan? Nyårsklänningen som i oktober var fin, urringad och med magplats, blev helt plötsligt tokvulgär. Mina tuttar hotade att ta över vilken konversation som helst, för att inte tala om världsherraväldet. Jag tror fast på mottot: Flaunt it if you got it, men jag kände mig bystig på gränsen till porrig.
Problem 4: Underkläder. Jag har ingen BH längre som riktigt passar, och snåljåpen i mig är inte sugen på att köpa två par (har hört att man kanske ska byta BH ibland…) för att om två tre månader behöva köpa andra storlekar. Så jag klämmer in mig i de gamla b-kuporna och försöker att inte svämma över eller göra för hastiga rörelser och peta ut ögonen på ngn. Pjäh. På tal om underkläder och vintagefetish: stockings och maggördlar kan man fetglömma redan i fjärde månaden. Alla nu i kör: O-B-E-K-V-Ä-M-T! Jag lyckades faktiskt maskera min mage i en gammaldags gördel som går från lår till midja * kärlek * när jag stod på scen i slutet av oktober, men en vecka senare hade det inte gått. Att vara en preggo burleskartist sätter helt klart sina begränsningar.
Problem 5: Ett lyxproblem. Jag ska på lajv i mars. Då är jag i nionde månaden. Och skall ha på mig en 1880-talsklänning. Ledtråd: korsett och turnyr. HAHAHAHAHA! Som om! Så… vad har gravida kvinnor på sig på 1880-talet? Svar: inte. De stannade hemma och visade sig inte ut i grossess. Enda undantaget är damer på sent 1700-tal eftersom Marie Antoinette vägrade vara inlåst utan uppfann ett nytt mode för överklassdamer på tjocken. Dock är det duktigt borgerliga 1880-talet en annan sak. Det riktigt sura: jag ÄGER FAKTISKT en 1880-talsklänning. På riktigt. Som jag inte kan använda. Gah!
Så, färdiggnällt för den här gången. Men ärligt: har du ett tips på fina preggokläder för en vintageälskande femtiotalsnörd så för all del släng iväg ett mail åt mitt håll, eller skriv en kommentar.
Mina damer och herrar (infoga kostpaus här): jag har sorterat! Vad har jag då sorterat? Jo, sjalar. Dagen före julafton drabbades jag av ordningsnoja och började städa hatthyllan och garderoben bredvid den. Resultatet blev inte mindre än 40 sjalar i olika färger liggandes i en synnerligen osexig hög på golvet i hallen. Rådig som jag är åtgärdade jag dock genast oredan genom att hänga upp alla älsklingarna på galgar, och inte hur som helst utan – håll i er - sorterat enligt färgskala.
Medan jag med glatt humör (nynnandes för mig själv på en sång om havsmonster) sorterade, hittade jag flera färgglada vänner som jag, pinsamt nog, glömt bort. En av dem, en tunn, blå med vita pärlor, var faktiskt aldrig använd och då det är emot mina sjalprinciper att sådana ljuvligheter ska hänga oanvända gav jag raskt bort den till vännen L (som för övrigt också fick ett par skira, matchande handskar i julklapp). Jag var inte så lite stolt över mig själv när jag lyckats skiljas från en sjal utan att känna minsta ånger. Någon dag senare fick de kvarvarande raringarna en ny bekant: ett vitt löskrås från Monki.
Inlägg
