Zombitch muttrar

Livet tog sig en oväntad, men välkommen, detour i somras och nu sitter jag här i sjunde månaden med en växande kula. Beräknad kotteankomst i april alltså. Det är väl i sig inte ett problem, men varje morgon när jag håglöst stirrar in i garderoben ylar jag i sedvanlig ordning: jag har inget att ta pååååååå mig! I det här fallet är det faktiskt sant. Om man som jag har en fetish för retrokläder – nu menar jag femtiotal med höga och smala midjor, omlottkoftor, pencilskirts, vippklänningar med halterneck osv – så har man ett problem. Mina heta pencilskirts sorterade jag undan redan i september, sailorbyxorna med hög midja åkte strax därefter. En klänning funkade så sent som i november pga att jag sytt den efter att annorlunda mönster än de andra, men resten är redan förpassade till ”plocka upp till sommaren när jag kommit i form”-kassen på vinden.

dmz skrattade ut mig i höstas med kommentaren att jag snart skulle köpa byxor med magmudd – sjukt fula! Jag svor att det aldrig skulle hända. I oktober någon gång gav jag upp. Att klämma ner sig i de vanliga jeansen (som är mitt vardagsplagg till jobbet) med hårsnodd i midjan var så fruktansvärt obekvämt och framför allt deformerade det magen så hårt att jag var rädd att kotten skulle anlända med ett timglasformat huvud. Jag gav upp och begav mig ut på Jakten. Med stort J.

Problem 1: byxor. Att punga ut med 1 000:- för ett plagg jag kan använda i fem månader suger, så H&M var mitt första stopp, enda kedjan som har mammakläder om man inte vill in i dyra modebutiker och köpa de där 1 000-kr-jeansen. Jomentjenare. Vill jag ha manchesterbyxor eller jeans i ljusblått med vita slitningar på så var det ju stället att gå till. Blergh. Just det ja – man måste ju ha två par jeans, ful och fulare: här är jag! Dubbelt så fult och dubbelt så mkt pengar i sjön, huzzah! Jeans i femtiotalsmodell med hög midja i otvättad look existerar inte. Så jag fick bita ihop och inse att det skulle bli ett par svenssonjeans i mellanblått. Mitt retrohjärta gråter. Till fulmuddens försvar måste jag dock inflika att de är bekväma, och det är en otrolig lättnad att inte ha ngt som klämmer över magen.

Problem 2: överdelar. Alltså, vad är det som driver modedesigners att tro att man har en ohemul önskan att klä sig i storrutiga skjortor när man blir på tjocken? Jag är gravid, inte blind eller utan klädsmak. FFS. Eller varför inte i giganto-t-shirtar i bollmodell (dvs ingen figuranpassning utan med en mudd längst ner som hamnar någonstans under rumpan/på låren). Gärna med ”bebis här” tryck. Jo, för jag är ju inte tillräckligt rund som det är? Att maskera den midja jag har kvar – japp, mellan tuttar och magen finns den kvar – med ett tält som snöps ihop över låren? Uhm, tack men nej tack. Jag säger som PETA: I´d rather be naked. Då ser man ju iaf att jag HAR en fin figur. Min mage är rund och väldigt tjusig, jag råkar vara ytterst nöjd med den. Kvar återstår tunikor, stickade tröjor, och saker som har en tillräckligt lång mudd så att det inte glipar över naveln och gudförbjude visar fulmudden. Men alla, och jag menar alla, plagg har en vansinnigt ful mönstring. Vad hände med stil och klass? Utbudet är minimalt och det mesta ser ut som fan. Kul. Not.

Problem 3: Tuttar. De är inte kvar i sina vanliga trevliga b-kupor utan har svällt ut till ett par c, snart d-bollar, till sambons ohejdade förtjusning. Väldigt fina – men säg: vilken BH kan jag ha den här veckan? Nyårsklänningen som i oktober var fin, urringad och med magplats, blev helt plötsligt tokvulgär. Mina tuttar hotade att ta över vilken konversation som helst, för att inte tala om världsherraväldet. Jag tror fast på mottot: Flaunt it if you got it, men jag kände mig bystig på gränsen till porrig.

Problem 4: Underkläder. Jag har ingen BH längre som riktigt passar, och snåljåpen i mig är inte sugen på att köpa två par (har hört att man kanske ska byta BH ibland…) för att om två tre månader behöva köpa andra storlekar. Så jag klämmer in mig i de gamla b-kuporna och försöker att inte svämma över eller göra för hastiga rörelser och peta ut ögonen på ngn. Pjäh. På tal om underkläder och vintagefetish: stockings och maggördlar kan man fetglömma redan i fjärde månaden. Alla nu i kör: O-B-E-K-V-Ä-M-T! Jag lyckades faktiskt maskera min mage i en gammaldags gördel som går från lår till midja * kärlek * när jag stod på scen i slutet av oktober, men en vecka senare hade det inte gått. Att vara en preggo burleskartist sätter helt klart sina begränsningar.

Problem 5: Ett lyxproblem. Jag ska på lajv i mars. Då är jag i nionde månaden. Och skall ha på mig en 1880-talsklänning. Ledtråd: korsett och turnyr. HAHAHAHAHA! Som om! Så… vad har gravida kvinnor på sig på 1880-talet? Svar: inte. De stannade hemma och visade sig inte ut i grossess. Enda undantaget är damer på sent 1700-tal eftersom Marie Antoinette vägrade vara inlåst utan uppfann ett nytt mode för överklassdamer på tjocken. Dock är det duktigt borgerliga 1880-talet en annan sak. Det riktigt sura: jag ÄGER FAKTISKT en 1880-talsklänning. På riktigt. Som jag inte kan använda. Gah!

Så, färdiggnällt för den här gången. Men ärligt: har du ett tips på fina preggokläder för en vintageälskande femtiotalsnörd så för all del släng iväg ett mail åt mitt håll, eller skriv en kommentar.

XOXO/ Preggo Zombitch