Seriös sillshopping

Jag och sillarna gjorde lite seriös shopping i helgen. Sammanstrålade på Da Matteo för en dyr men ack så god kaffe, och begav oss sedan till Pop Boutique. Ja, favorit i repris, vi vet ;). De andra sillarna handlade loss så det yrde i klädhögarna. Själv stod jag och fingrade på en finfin pennkjol i rött ylle, sådär härligt höstig och elegant.

Jag hade dagen till ära svidat upp mig i svart pennkjol, tajt båtringad top, röd kofta med pudlar, smalt rött lackbälte och ett par grymt bekväma boots från Bronx. Undertill hade jag svarta stockings och en vintage-höfthållare. Det är nämnligen min vardagslyx: att skippa trista strumpbyxor och bara köra på stockings. Hursomhelst, de där underkläderna gjorde att jag kände mig fantastiskt het när jag provade kjolen bakom ett tunt skynke :) Till slut blev det ingen röd yllekjol, den var fin, men den var inte wow. Och med tanke på min begränsade budget behövde jag en "wow" för att plocka upp plånboken.

Vi gled vidare till Prickig Katts vind, ett hett ställe att fynda på. Jag kunde inte motstå att prova en brudklänning från 40-talet (hoppas inte pojkvännen läser det här... ). Den satt som en smäck men det kändes inte riktigt som om det är dags för brudklänningsinköp i mitt liv. Trots vad andra säger om att man visst kan ha en brudklänning hängande i garderoben och att det inte alls måste betyda ngt. För övrigt speladedes det Karl Gerhards Jazzgossen i högtalarna på vinden, och jag nynnade glatt med i "....lilla stjärt, lilla stjärt".

Nåja, ner en våning till Prickig Katts plan 2. Och där fanns den. Min tvillingsjäl som jag inte visste att jag saknade. Hatten med stort H. En fullkomligt ljuvlig liten historia i svart och vitt leopardfläckigt tyg, med en röd kant och två gigantiska röda fjädrar som stack rakt ut. Placerad på sniskan på mitt huvud, matchade den mina kläder och mina för dagen rödmålade läppar, helt perfekt. Det var inget att tala om. Jag stirrade på mig själv i spegeln och tänkte: Herre. Gud. Den. Här. Måste. Jag. Ha. Nu! Och så köpte jag den, bara sådär. För det är jag värd.

Jag fick avbryta shoppingorgien för att jag hade lovat en kompis H att komma förbi henne och kika på en klänning. Hon rensade ut sin mormors gamla kläder, och hade en klänning som det stod mitt namn på. När jag kom dit visade det sig att det var en ursöt klassisk svensk femtiotalsklänning i bomull. Små ärmar, modest urringning, rundskuren kjol och snäv midja. Grått tyg med rosa rosor. Och den satt som om den vore sydd till mig. Jag sa "tack så hemskt mycket" till H, som hävdade att hon ville att kläderna kommer till folk som använder dem, snarare än att skänka det till Emmaus. Oh ja. Den kommer vara en favvis nästa sommar!
Så det blev en hatt, en klänning och dessutom en jazzgosse som bonus. Sämre lördagar kan man ha!

/nöjd Zombitch