Med djupt förakt torkar jag diskret av hundbajset från mina skor på den mjuka persiska mattan, betalar och går ut, tillfredsställd i vetskapen att om bara en liten stund kommer den trånga, fiiina lilla butiken att lukta allt annat än inbjudande.Redan på bussen hade jag bestämt mig för att det skulle bli annorlunda den här gången. Jag var ärligt talat ganska fattig, och bara biljetterna till och från Paris hade ätit upp det mesta av mina tillgångar så någon ny sjal (det är sådana jag alltid brukar komma hem med när jag egentligen inte borde shoppa) skulle det inte bli den här gången. Jag skulle ha ett bonsaiträd och egentligen inte shoppa något mer, bara njuta av solen och vårvärmen men så fort jag såg den lilla butiken var det kört.
Skyltfönstret var som en enda stor karamell. Det var sjalar och scarves i alla tänkbara material och färger. Glesvävt linne, grov bomull och fantastiskt glansigt siden. Naturligtvis gick vi in, jag och mitt resesällskap. Det var en multipel visuell och taktil orgasm att bläddra bland hängarna med de sockersöta skapelserna. Varje gång jag trodde att jag hittat den allra finaste fann jag något ännu bättre.
Vad som inte var sockersött var dock expediten i nämnda lilla butik. Redan när vi klev in genom dörren glodde hon misstänksamt på oss. I fina små franska butiker får man inte vara nitton år och tala franska med brytning. Varje gång jag rörde vid något blottades hennes huggtänder och om blickar kunde döda… Inte ens när jag talade om att jag ville ha den där gammelrosa sidenhistorian med tunna små fransar såg hon glad ut. Hon talade snorkigt om att man inte skulle röra vid varorna.
Min franska räckte inte till för att säga något kvickt och giftigt, så jag hämnades på det enda sätt jag kunde. Möjligen var det hennes lilla luddiga butiksacessoir till hund som bajsat utanför på trottoaren, men även knähundars fiiina bajs luktar och persiska mattor är dyra även i Paris.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar